en-USsv-SE

En historia från en svunnen tid

 

 

     Hemortens betydelse under vandringen genom ett människoliv.

 

 

En bild- ett över 100-år gammalt fotografi- en vy över den centrala delen av det

dåtida bysamhället - PETALAX. Vilka tankar väcker det i en nutids människa,av

datafakta fullpackade hjärnkamrar. Ingen nulevande person har verkligen med

egna ögon sett det bilden visar oss. Men vi kan envar utgående från bilden i

fantasin föreställa oss, hur byn och dess folk levde i helg- och söcken. Enligt

forskningen har bysamhällena längs den Österbottniska kusten tillkommit och

befolkats under 1200- talet. Det som sålunda byggdes upp under de fem- sex-

hundra åren fram till 1900- talets början, revs och splittrades efter storskiftet

under de fem- sex första åren av 1900- talet. De första bosättarna kom, osagt

till huru stora delar, både från öster och väster. Att majoritetens modersmål

varit och fortfarande är svenska har troligen också påverkats av att myndig-

hetsspråket i landet fram till 1900- talet varit svenska. Det är troligt att någon

av de första bosättarnas gener ännu kan spåras hos de flesta av dagens by-

bor,ävensom hos de ättlingar vars rötter finns här men som nu lever utanför

byn.Genom den i dag så populära släktforskningen klarläggs de olika släkter-

na och dimman runt vårt ursprung och våra hemorter lättar.

 

Vad är och vad betyder då hemorten för oss människor, från det vi föds och

vidare under utvecklingen från barn till ungdom, mandom och ålderdom?

 

Födelseorten var fordomdags vanligen den plats där släkten levt och haft sin

hemort under många generationer. På landsbygden utgjorde, först byarna

och sedan kyrksocknarna de äldsta formerna för namn på orter. En persons

adress kunde långt in på 1900- talet vara t.ex. Herr N.N: Petalax, Vasa,Finland.

Under tidernas gång har benämningarna ändrats och i dag är en adress så

detaljerad att den snart sagt, endast är det som finns inom hemmets väggar

som inte finns omnämnt.. En person som vistats utrikes några tiotal år har

dock,på grund av ändrade vägdragningar, rivna och nytillkomna byggnader

och dito hela gårdsgrupper, svårt att orientera sig och återfinna de ofta ihåg-

komna lek- och mötesplatserna från den oförglömliga barn- och ungdomsti-

den,hemma i familjen och runt om på hemorten.

 

De första minnena hänför sej vanligen till händelser i barndomshemmet, en

del minnen är familjära och glada, andra åter mera dramatiska, beroende på

hur envars familjeförhållanden och livssituation utvecklats och bibehållits.

 

De första intrycken får ett barn vanligen genom syn och hörsel upplevelser.

Modersgestalten och rösten ger de första kontakterna med familjen,hemmet

och hemorten. Talets och modersmålets gåva blir sedan det första och vikti-

gaste tecknet, när någon utomstående, vid en första ytlig kontakt skall preci-

sera en persons hemort. Språket säger oss i de flesta fall från vilket land den

talande kommer, medan kärnan för bestämmande av hemorten närmast kan

härledas från den talandes dialekt. Skillnaden mellan dialekterna kan emeller-

tid vara hårfina och försvåras stundom av att flera närliggande dialekter sam-

manblandas. Som talande exempel på sådan sammanblandning, säger en

tvättäkta petalaxbo "veälidre och veägräinen", medan en andra generation

petalaxbo, utgången från ett blandäktenskap petalaxbo- malaxbo, utan att

veta om sammanblandningen ofta säger "vedalidre och vegagräinen".

 

 

Yrkesvalet och möjlighet till utbildning är en sak som tidigare, och enda in på

första halvan av 1900- talet, till stor del var beroende av vederbördandes hem-

ort.På landsbygden inhämtades yrkeskunskaper praktiskt, genom att en ung-

dom började ex. som murardräng för att sedan efter något års arbete under

mästarens ledning,starta som självständig murare. På samma sätt skaffade sej

utövarna av de s.k. basnäringarna, jordbruk/skogsbruk, fiske och kustsjöfart,

den yrkeskunskap som var nödvändig för utövande av det yrke de valt. Enda

in på 1930-talet fanns det i varje medelstor och större by, på ovan beskrivna

sätt självlärda yrkeutövare såsom; timmermän,snickare, murare, målare,

skräddare, skomakare, slaktare, häst-handlare/skoijare och lanthandlare m.fl.

yrkeskunniga specialister. Dessa yrkesutövare bestod, på något undantag när,

av män. De kvinnliga yrkesutövarna var till antalet ringa, men det fanns t.ex.

kvinnliga lanthandlare, smådjurs slaktare,sömmerskor, stickerskor, spinner-

skor, kopperskor, spågummor, och andra helbrägdagörare. De flesta av

dessa yrkesutövare bedrev sin näring som bisyssla till någon av de tidigare

nämnda basnäringarna och deras verksamhetsområden var i huvudsak be-

gränsade till hemorterna. Det fanns även orter som var kända för sina spe-

ciella yrkesområden, ex. malaxbon som möbelsnickare, petalaxbon som

skutbyggare och skeppare, molpebon som fiskare och säljägare samt

bergöborna som lotsar och sjömän.

 

Inom de flesta yrkesområdena har det alltid varit svårt att få arbete på den

Österbottniska landsbygden. Redan på tidigt 1800- tal sökte sej österbott-

ningarna över till Sverige, där det fanns arbetstillfällen såväl i gruvor som

på "träpatronernas" sågverk. Ofta var dessa arbeten säsongberoende, de

från Finland inresta arbetstagarna blev sålunda en form av föregångare till

våra dagars långtidspendlare och upprätthöll därigenom sin hemortsrätt

i Finland.      

 

Från slutet av 1800- talet och fram till 1930- talet var det emigrationen till

Amerika och Canada som lockade med obegränsad efterfrågan på arbets-

kraft och möjligheter, som det sades, att tjäna stora pengar. Drömmen för

de flesta landsbygds emigranterna var att genom hårt arbete, under några

år arbeta och spara så att de vid återkomsten till sin hemort i " gamla landet"

kunde köpa ett större eller mindre hemman, där de för framtiden kunde bo

och livnära sig och sin familj. Emigranternas liv var hårt och många fick

aldrig, annat än i drömmen, återse det gamla landet. De flesta återkom

dock och kunde fullfölja sitt drömda mål, att på hemorten bli bonde på

eget hemman. Emigranternas känslor för och längtan till sitt barndomshem

och sin hemort, var för många säkert tung och svår. en hemkommen emi-

grantkvinna berättade vid en kvällsträff, under hennes egna och en del

åhörares snyftningar, hur det alltid vid deras emigrantträffar/fester tala-

des om hemmet och hemorten i gamla landet och hur de som regel avsluta-

de sina sammankomster med "emigrantsången", vilken vi här känner som

" en sjömans hälsning till hemmet". Sångens sista vers jämte refräng

citeras här nedan:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                              Lilla svala fastän svag

                              dag å natt och natt å dag

                              flyger hän mot hemmets härd

                              snabba vingars färd

                              Svala tänk också på mej

                              gärna flöge jag med dej

                              hemma står väl ängen grön

                              O svala hör min bön.

 

                              Hälsa dem där hemma

                              hälsa far och mor

                              hälsa gröna hagen

                              hälsa lille bror

                              Om jag hade vingar

                              flöge jag med dej

                              Svala flyg mot hemmet

                              hälsa ifrån mej.

 

 

 

 

Inför livets slutskede, ålderdomen, går tankarna osökt mången gång,

oberoende av nuvarande vistelse eller boningsort, till barndomshemmet,

till föräldrar och syskon, till barndomens trygghet, till ungdomstidens kam-

rater, fröjder och sorglösheter. Vi noterar livets med- och motgångar och

vandrar vemodigt leende i tankarna vidare omkring på våra olika hemorter,

längs de stigar på vilka vi under livets gång upplevt såväl glädje- som sorg.

En del av det som hänt oss kanske vi ångrar, medan andra upplevelser åter

ger oss tillfredsställelse, mod och kraft att fortsätta vår vandring " mot

vägs ände".

 

 

Denna "tanke-vandring" går tillbaka till Hemsidans "Petalax vy från 1800 -

talet.

 

 

 

Petalax  i Januari 2007.

 

 

 

Martin Nordman